Min mor och jag

Ni som följt min blogg genom åren vet att min mor och jag har ett något ansträngt och annorlunda förhållande. Jag togs i från henne som treåring och sedan dess har hon farit ut och in i psykvården. Sedan jag var liten har hon ändå varit en del av mitt liv, mer eller mindre. Min mamma är manisk och en smula psykotisk och har ibland väldigt svårt att hålla reda på saker och ting.

Hon verkar leva i ett parallellt universum och jag har oftast svårt att hänga med i svängarna. Hon är känslig och ångestladdad för det mesta. Jag väntade länge med att berätta för henne att jag väntar barn. Jag vet att hela grejen med barn gör henne ledsen, även om hon naturligtvis blev glad för min skull.

Själv har hon fött fem barn. Inget av dem har hon fått uppfostra. Min storebror bor hos min far och vi andra har alla växt upp i olika fosterhem, förutom jag och en av mina småbröder. Nu när jag väntar barn har det nystat upp X antal minnen hos min mor och hon börjar bli outhärdlig. Hon ältar det gamla, hon ältar sina förlossningar och diverse annat som skedde när jag var väldigt liten. Sådant som jag, för längesedan, har lagt bakom mig. Min mor är en mästare på att dessutom ge mig dåligt samvete för att jag till exempel inte hälsar på och så vidare.

Hon bor 35 mil ifrån mig och jag kan naturligtvis inte kasta mig över landet för att hon känner sig ensam en kväll. Jag skickar pengar till henne. Jag försöker verkligen hjälpa henne på det sätt jag kan. Av oss fem barn är det bara jag och min lillebror som "vill" ha kontakt med henne. Ingen annan bryr sig och när hon mår dåligt över det, skopar hon allt över mig.

Att inte ta åt sig av hennes prat har varit en lång process. Under många år klarade jag inte av att ha någon kontakt med henne. Nu har hon börjat prata om min far, hon har nästan aldrig nämnt honom förut. Hon har föraktat honom. Nu pratar hon om deras förhållande och en massa annat som hände då. Detta är mer än 35 år sedan.

Min mor kan ringa mig upp till 10 gånger om dagen. Hon ringer min mobil som en besatt och lämnar meddelanden och när jag ringer upp vill hon bara berätta att hon har städat ur sina köksskåp eller postat ett brev. Jag inbillar mig att min graviditet har triggat igång en himla massa minnen i min mors hjärna.

Själv vill jag bara blicka framåt och jag ser naturligtvis fram emot min son och allt det innebär. Önskar att min mor kunde glädjas med mig istället för att jiddra massa strunt om det förflutna. Önskar också att hela situationen var annorlunda, men nu är det som det är och min son kommer förmodligen inte att träffa sin mormor speciellt ofta.

Tyvärr.