När jag var i New York i början av september gick jag över tiden en vecka och beslöt mig för att inhandla ett grav-test. Så en morgon på hotellrummet var stunden inne. Jag kissade på den vita stickan och inom tio sekunder visade sig två röda streck. Jag misstänkte dock att att jag var med barn långt innan detta. Jag bara visste det.
Världens lyckligaste dag och vi var ute och shoppade som vanligt den dagen och mina blickar drogs automatiskt mot barnavdelningarna. Vi käkade en stilla lunch på Balthazar och hängde runt i SoHo. Jag har alltid älskat Paul Franks kläder och naturligtvis var jag tvungen att kila in där och spana in babykläderna. Hittade en hel del. När vi kom hem från NY lade jag allting i en påse och stoppade in den långt in i garderoben. Jag var bara i vecka 7 då och var rädd att babyn aldrig skulle få äran att ha de fina kläderna på sig. Jag hade nästan glömt påsen men igår plockade jag fram den för första gången sedan vi kom hem.
Nu är det snart halvtid. Jag har gått in i vecka 20 och magen börjar bli rund och fin. Min navel ser dock inte klok ut och står rakt ut. Jag känner mer och mer fosterrörelser och det är den bästa känsla som finns, just nu i alla fall.
Efter en hård arbetsvecka är det nu dags att slänga upp fötterna på soffbordet och låta sig väl smaka av den mat Johan står och gör i köket just nu. Jag vet att det blir pilgrimsmusslor och rådjursbiffar med mos. Livet kunde vara sämre just nu.
2 kommentarer:
Jag kan bli grinfärdig (av lycka) när jag tänker på graviditeten... och fascineras över hur kroppen faktiskt fungerar! Det är ett mirakel!
Alis: Ett mirakel it is!!!!
Skicka en kommentar