Idag var jag på en två timmar lång konfirmation. Som så många andra går jag bara till kyrkan vid bröllop, begravning, dop eller just konfirmation. Jag känner mig allt annat än andlig och jag har väldigt svårt att sjunga med i psalmer eller läsa trosbekännelsen.
Jag känner mig ofta som en hycklare i bänkraden och tycker att hela grejen med Jesus och den heliga anden känns fånigt. Jag vill inte ha Guds välsignelse genom handpåläggning och jag tar absolut inte nattvard.
Fler och fler döper sina namn genom enkla namnceremonier utan Guds inblandning. Det är mer min linje. Jag döptes inte som liten och har klarat mig bra, i alla fall tills mina fosterföräldrar tyckte att jag borde konfirmeras. Enligt Svenska Kyrkan får man inte konfirmera sig om man inte är döpt. Så, fjorton år gammal stod jag med min hårsvall i dopfunten och fick mina namn. Konfirmationslägret var i alla fall skitkul men några Guds ord har aldrig väglett mig sedan dess.
Jag gick ändå i kyrkans barntimmar, både i pingströrelsen och i vanliga kyrkan. Jag åkte på riksläger med Pastoratets ansgarskrets. Det gick mest ut på att smyga runt bland killarnas tält. De tio budorden har jag inget större minne av men ett av dem är väl att man inte ska synda och det enda jag tänkte på i bänkraden idag, var att jag ville åka hem och just synda och kanske läsa min egna trosbekännselse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar