Att vara faster är en ära

Min brorsas tös Cassandra har varit här sedan i fredags och vi har haft superkul. Att få vara faster till henne är verkligen en ära och jag får samtidigt känna på hur det känns att få vara "mamma". Vi har solat, badat, tittat på massor av film och bara myst. Imorgon ska jag skjutsa henne till sin mormor och det känns en smula vemodigt. 

Jag önskar jag träffade henne oftare. Hon växer och blir stor och jag missar mycket av hennes uppväxt. Jag minns när hon föddes, hon var superliten och hade kolsvart hår. Jag har funnits i hennes liv ända sedan den dagen. Hon är min ögonsten och jag älskar att skämma bort henne

Cassandra och Mozart. Hon avgudar honom och kammar honom hela tiden. Mozart är en lite annorlunda perser, han älskar nämligen att bli kammad. Han trivs väldigt bra i Cassandras knä. 

Här är vi ute på en tur i skogen. Vi plockade massor av blåbär och morgonen därpå gjorde jag amerikanska pannkakor fyllda med blåbär. Hon är fantastiskt duktig. Hon bäddar sin säng, plockar bort sin disk, hon tackar för allt och är väldigt mån om sin omgivning. 

När vi var på ICA i fredags frågade jag henne om hon ville ha lite godis, då svarade hon att hon bara äter godis på lördagar. Vilken unge skulle säga så? Alla ungar blir oftast helt lyriska när man pratar om godis. 

Jag hoppas och tror att hon kommer växa upp och bli en mycket sympatisk tjej. Hon saknar uppenbarligen sin mamma och hon blir alltid tårögd när hon nämns. Jag tror dock att Cassandras sorg över sin mammas bortgång kommer att stärka henne, resten av livet.