Rastlös

 

Jag mötte grannen utanför tidigare idag, han och hans fru såg lite halvjäktade ut samtidigt som de drog varsin kabinväska i all hast. Jag frågade vart de skulle och de svarade -Vi har hittat en sista minutenresa, vi bokade den för en halvtimme sedan. Jag vill oxå. Jag går "fucking mental" i den här stan. Var ute och käkade igår kväll, rena döden, det var som om det gått ett gaslarm i stan. Ingen puls, inga människor, inget liv. 

Jag tänker mycket på New York.

Det var lätt att vänja sig vid skyskrapor som utsikt, stressiga gathörn, unkna sopdofter och stressade affärskvinnor i tajta kjolar med en latte i näven. Sirener, gula taxibilar som susade förbi blev vardagsmat och det kändes som om jag var född för att bo i NY. Jag smälte in som en liten, ja, jag vet inte vad. Allt kändes enkelt bara. Jag kommer snart att återvända, det vet jag. Jag är ganska säker på att jag inom ett halvår, kommer promenera runt på Manhattan igen. 

Kanske är det lättare att längta bort när allt här hemma är skit. Det har regnat hela dagen och tempen har legat på 16 grader. Är sommaren slut nu eller vad? Det blir mörkt tidigare om kvällarna och höstrusket känns skrämmande nära. Då kan man tända sig ett litet värmeljus från IKEA och mysa men jag åker hellre bort, bort dit inte höstmörkret kan sluta sig runt mig. 

Den här bilden tog jag från 21:a våningen på 230 Fifth. Tänkte förstora upp fotot och hänga det på sovrumsväggen så jag kan se Empire State Building varje dag. 

Vad tycks?