Dagarna innan jag åkte till New York märkte jag en förändring hos min mor. Hon talade osammanhängande och tog upp helt orelevanta saker, saker som hände för väldigt många år sedan. Jag har hjälpt henne ekonomiskt och försökt så gott jag kan med tanke på avståndet. Hon är sjuk, hon har varit sjuk i hela mitt liv. Hon har avsagt sig all hjälp från förvaltaren och hennes ekonomi är i botten. Hon är som ett hjälplöst barn som inte ser skillnad på rätt och fel. Hon tar in varenda hemlösa katt i hela stan och blir smått ruinerad på att ge dem mat.
Hon förstår inte när jag säger till henne att inte ta in fler katter.
Hon förstår inte att jag inte kan komma när som helst. Jag bor 35 mil ifrån henne.
Hon ger mig dåligt samvete för att mina bröder (som jag inte känner) inte hör av sig till henne.
För en stund sedan pratade jag med min lillebror. Han sa att vår mor återigen ligger inne på psyket. Det är cirka fyra år sedan hon gjorde det. Hon blev inlagd samma vecka jag förlustade mig i New Yorks nattliv. Första känslan är dåligt samvete. Så ini helvete dåligt samvete. Men nu känner jag mig bara tom inuti. Tankarna far omkring som ett virrvarr i huvudet och jag tänker dessutom på alla stackars katter som återigen blivit hemlösa. Min bror körde hennes käraste lilla katta till ett pensionat. Katten är över tolv år och har befunnit sig på pensionat X antal gånger. Hon borde vara van.
Jag däremot vänjer mig aldrig vid tanken på att min mor befinner sig bakom låsta dörrar. Att hon irrar omkring i vita korridorer, omhändertagen av män och kvinnor i vita rockar.
Min mor har alltid ett återkommande tema i sina psykoser och hennes sjukdomsbild fördriver henne till vansinne. Det kan handla om att hon kastar ut sina möbler på gatan eller går omkring naken ute. Grannarna måste tro att hon är galen, och det är hon.
Detta är samma mor som läser poesi med sådan inlevelse att tiden stannar. Hon river universella väggar utan att tänka på konsekvenserna. Hon lever i en helt annan värld. En värld som endast finns i min fantasi. Ibland tror jag att jag är på väg att bli galen jag med. Tills vidare litar jag på mitt sunda förnuft.
Det har tagit mig långt hittills.
11 kommentarer:
Ush hjärtat vad svårt.
Med min egen referens till min egen Mor så vet jag hur svårhanterligt det kan vara känslomässigt.
Men du måste tänka på dig själv och ta hand om ditt,du kan inte ta hand om din mamma och ständigt få dåligt samvete för att du lever ditt liv.
Skillnaden mellan oss är att din mamma har en diagnos och en dokumenterad sjukdom,min är ju inte ens medveten om hur galen hon är och jag drabbas inte av dåligt samvete mera att jag undrar över hur det kunde bli såhär...
Ja du vårt förflutna är nåt man måste leva med och alla tankar o känslor som kommer över en..
Imorse disskuterade jag o maken över våra föräldrar som att dom är döda,hans e det och min far men min mor lever ju men är för mig död,en främling som jag aldrig kommer lära känna efter allt som varit.
Vill inte och framförallt orkar inte...
Man får acceptera att det kommer och går i vågor...
Ta hand om dig hjärtat *Stor Kram*
Oj då! Här känner man igen sig även om det var många år sen! Jag tycker du ska tänka så här att din mor mår bäst just nu när hon är på sjukhuset och i relativt goda händer - hon klarar sig inte själv nu utan behöver proffs! Det är inget du som anhörig kan göra. När man är psykiskt sjuk har man en oändlig ensamhet som ingen kan fylla åt en - det tillhör sjukdomsbilden. Du gör vad du kan och orkar men du är faktiskt hennes dotter (även om det känns som om du är hennes förälder, jag vet) så det är inte din skyldighet att bära hennes bördor. Man får göra så gott man kan och se till att man själv mår bra för annars går man själv under - det är starka krafter det här så var rädd om dig!
Jag har nog inte berättat det förut men jag valde att flytta från min mamma när jag var 17, orkade inte mer - tog kontakt med en kurator och drog - det har jag aldrig ångrat och jag kunde ha en okej relation till henne under tiden även om hon aldrig kom över det. Två år senare var hon död. Men jag har aldrig ångrat att jag flyttade! Jag tror att överlevnadsinstikten hos en människa är så stark, i alla fall är det min egen erfarenhet.
Var rädd om dig!!!
Stora kramar
Mika
Jag läste ditt inlägg igen - det berörde mig så starkt. Och jag kan trösta dig med - I have been there.
Kommer ihåg när min mamma började elda hemma, slog sönder speglar - jag vet inte allt. Det var ett helsicke att rycka ut som jourhavande medmänniska och inte kunna sova tryggt när hon hade sina perioder pga telefonterror. Och samtidigt kunde hon vara så charmerande och intelligent när hon mådde hyggligt. Vid de dåliga perioderna var jag tacksam för att psyket fanns - och att hon fick den hjälp hon behövde. I mitt förra arbete har jag förstått att den erfarenheten jag har som anhörig av en psykisk sjuk förälder delas med många. Men det pratas lite om det, tyvärr även om det blivit bättre med allt som kommit med folk som är utbrända..Varje lidande är unikt men det kan skänka tröst att fler vet vad det handlar om!!!
Var rädd om dig - och galen det blir du inte. Glöm det.
Stor kram
Marika
Oj. Starkt inlägg. Sannerligen. Som jag alltid säger när du eller Garbo berättar om er familj - det är så fantastiskt att ni blivit sådana fina människor!!!
Du är en fantastisk människa Malliz.
Garbo och Mika: Javisst är det svårt! Jag försöker verkligen att inte få dåligt samvete för hur hon lever sitt liv. Men jag känner ett sånt ansvar för vad som händer med henne och hennes katter. Känslan av obehag sätter sina klor i mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den känslan.
Hon har aldrig funnits där. Hon har aldrig fått vara en mor, hon har alltid varit sjuk. När jag var 18 sade jag upp bekantskapen med henne, hon for med lögner som var oerhört smärtsamma. Vi pratade inte med varandra på sju år. På nåt sätt var det skönt. Hon har aldrig varit nån större del av mitt liv så jag har aldrig saknat henne. Det jag har saknat är en "normal" relation till min mor.
Jag har ingen normal relation till nån i min så kallade familj. Jag avundas alla som kan gå ut och ta en normal fika med sin syrra eller hänga med sin brorsa en söndag eftermiddag.
Mika: Tyckte du var otroligt stark som valde att lämna din mamma. Jag fattar inte hur du orkade det. Tack för dina ord.
Tack båda för era kommentarer! Kram
Oj, här var visst Fru P inne och kommenterade samtidigt som jag oxå kommenterade.
Fru P: Det är klart att jag präglats av allt jag tvingats gått igenom och jag är den jag är idag, på grund av det. Jag har alltid litat på min inre styrka som till och med förvånar mig själv ibland. Vart fan får jag all kraft ifrån? Jag lever ett normalt och sunt liv till skillnad från min mor, ibland måste man följa sitt hjärta och det har jag gjort.
Kram på dig och tack
"normal" relation precis vad jag oxå alltid längtat efter.har alltid sneglat avundsjukt på mina vänners familjer.
Jaja antar att man kan sakna något man ändå inte haft.
Klart som tusan man ville ha en "hel o normal" familj.
Jag förstår vartendaste ord du skriver...
När jag tänker tillbaka på vad hon gett mig under våran tid dvs min uppväxt så borde jag inte sakna henne och det är ju ite henne som person jag saknar utan är väldigt väldigt ledssen över att en Mor kan behandla sina barn som hon trots allt gjort...
Det har gett så mycket onödigt lidande och krävt så oerhört mycket energi ifrån mig och satt så djupa märken inom mig så jag trots mitt normala leverne känner att jag är väldigt skadad inombords...ja tankarna snurrar och lär så fortsätta göra förmodligen livet ut..
*Stor Kram hjärtat*
Lilla lilla hjärtat..... blir så ledsen i hjärtat när jag läser ditt inlägg!
Själv kan jag inte ens fantisera om att jag vart utan mamma i mitt liv, eller haft en mamma som var sjuk... det känns så avlägset. O jag vet att jag är den jag är idag mycket pga av min beskyddande mamma!
Tänk vilken fin och ansvarsfull människa du blivit.... o du kommer bli en fantastisk mamma sen när det blir din tur!
Kramar i massor
Hej igen,
Du har inspirerat mig till ett inlägg!
Kramar
Mika
Håller med de andra. Det var verkligen ett starkt inlägg som berörde! Usch så svårt det måste vara. Jag har alltid haft föräldrar som ställt upp och funnits där genom min uppväxt så det är svårt att tänka hur jag skulle känna. Däremot har jag en kompis som legat inne på psyk i perioder tidigare i sitt liv och även försökt ta sitt eget liv. Det är inte lätt att stå bredvid, man känner sig maktlös ibland, men man kan inte ansvara för någon annans liv oavsett förälder, syskon eller vänner. Man kan finnas där, men man får försöka att inte låta det äta upp en inifrån som jobbiga saker gärna gör. Du kan inte göra mer än du redan gjort! Hon kan vara lycklig som har en dotter som dig som ändå gjort så mycket för henne. Och som Mika sa, du är ju hennes barn och inte hennes förälder. Det är svårt när ens anhöriga mår dåligt, men skönt att hon får den hjälp som hon behöver.
//Stor kram Norpan
Peter Ingestad, poet:
http://kraxpelax.blogspot.com/
Skicka en kommentar