Onda dagars tragik

Idag är det en sån där dag. Allt är fel. Alla är fula och jag har ont överallt. Jag är sjukt less på den här dagen och vill bara att den ska ta slut. På vägen hem stötte jag på ett otal idioter, folk som inte kan köra bil är fan det värsta jag vet. Va fan, har ni ingen blinkers och varför fattar inte folk vad högerregeln betyder. *suck*

Väl hemma är jag så hungrig att jag skulle kunna värma en panpizza (om det funnits), istället slänger jag ihop lite fattigmans-pasta (läs 3-minuters mackisar) på de ingredienser som finns hemma. Bacon, vårlök och sparris. Åt så jag nästan spydde och snart ska jag till gymet för att ha ett Bodypump-pass. Åh, vad jag känner för det. 

Jag har ont i nacken och vill bara lägga mig ner. Jag känner fortfarande av min ankel sedan vurpan på stan förra veckan. Såren på handen har inte läkt och jag ser ut som skit, på handen alltså. 

Will and Grace på tv:n, jag tror jag spyr. Fy fan vad överdramatiskt hysterisk den serien är, nu byter jag kanal. Två brunbrända bruttor på SVT, inte så mycket bättre. Åh, vad fan. Den ena bruden gick ju på mitt gymnasium, jag hatade henne för hon var på min pojkvän jag hade då. Fy på henne....oj, synd om henne tydligen. Hon drabbades som 31-åring av en stroke. Inte så kul förstås. Shit...

Så lite man vet om dem man gick i skolan med. Trots facebook!

Nu ändrades min syn på min dag helt plötsligt och jag ska nog ta och kamma till mig lite grann. Fan vad man gnäller mycket egentligen. Fast jag kan å andra sidan bara jämföra med mig själv och de erfarenheter jag har varit med om i mitt liv. Visst har vi lyxproblem, jag är fruktansvärt trött på min frilla och jag har ingen klipptid förrän nästa torsdag. Det är ett lyxproblem!

Nu ska jag städa undan min disk och titta vidare på Cinnas kamp. *färdiggnällt för idag*